Kalasglashus

vaxthusetklartlr

En fattig, men glad kvinna, för det blev inget billigt bygge.

Glad midsommar, sa vi till våra vänner samtidigt som vi hängde på varandras axlar och försökte sno åt oss en liten tupplur utan att det skulle märkas. För bygget av ett liitet växthus hade blivit ett par tunga kvarnhjul runt våra halsar. Var det roligt? Absolut! Var det snabbt gjort? Inte alls. Och med den deadline vi hade satt fick vi jobba ända in i kaklet, eller råsponten om ni så vill. När klockan var midnatt dagen innan midsommarafton stod jag med fyrhjulingen dinglande på en stor stubbe som jag missat i det höga gräset när jag skulle köra bort de sista byggresterna från byggarbetsplatsen. Samtidigt som Christina spikade de ”sista” råspontbrädorna på gavlarna. Det var på gränsen att vi skulle hinna men  det blev klart. Eller i stort sett klart. För en del pinsamma misstag har vi gjort och som vi måste åtgärda. Golvet, av brunt trallvirke, som jag spikade dit två dagar innan hade jag lagt på fem kraftiga reglar. Med en meters mellanrum. Inte på 60 centimeter med andra ord. Trallen är 28 millimeter tjock och efter en del googlande verkade det som 80 centimeter skulle räcka för att slippa gung. Eftersom vi bara köpt material som visade sig räcka till fem reglar så blev vår logiska lösning att 80 säkert var väl tilltaget och att en meters mellanrum skulle räcka. Låt mig säga att vi hade fel. Det finns karuseller på Liseberg som gungar mindre.

xx

Spillbrädor fick bli en temporär landgång.

Men nu är det som det är. Golvet får ligga kvar ett tag till. Räkningarna från bygghandeln har grävt stora hål i våra sparkonton. Men någon gång under semestern ska vi lätta på plankorna och utöka reglarna.

Vad ska vi ha det nya glashuset till? Eftersom vi valt att ställa det på den skuggigaste platsen på hela tomten så är nog inte växthus det bästa användningsområdet. Även om det är det som vi tänker använda det till – bland annat. Nej, i första hand är det ett kalashus. Nu står det ett bockbord och sex korgstolar mitt på golvet. Och efter midsommar kan vi konstatera att det funkar finfint för tabberas. Våra gäster, som bodde i gästhuset när de var på besök, använde torpet bara när de skulle gå på toaletten. Så redan efter en dag kallade de vårt hus för dasset.

xx

Loppisen fick släppa ifrån sig lite inredningsdetaljer med trädgårdstema.

Nu ser vi fram mot en riktigt regnig sommar så vi kan sitta väl skyddade och sippa på kylda drycker. Och däremellan öppnar vi upp pardörrarna och kör in en skottkärra med jord så vi kan plantera växter i blandade krukor. Redan nu har vi citron, paprika och oliver färdiga att skörda. Men det är inget vi kan ta åt oss äran för.

/Micke

* Kolla in pardörrarna från Vadstena! Dyra men jäklar så snygga. Vi tänker inte måla om dem, än. När de kom på plats upptäckte vi att de nästa är exakt likadana som de som sitter på torpet. Vad var oddsen för det?

* Pardörrar men ingen karm. Det var det sista jag ville ha. Men efter lite jobb med tumstocken och lite finlir med stämjärnet hade vi en fullt fungerande karm efter bara två timmar. Check i boxen för karmbygge.

* Nej, huset är inte klart. Det fattas brädor på och runt taket. Dräneringen ska grusas och jord ska på plats för att jämna ut marken. Och så var det det där med färg. Vi ska naturligtvis måla hela klabbet. Jag vill ha ett gråvitt hus med fönster och dörrfoder i en annan ljus kulör. Christina vill att det ska var lika rött som resten av byggnaderna. Hon brukar få rätt när det kommer till färg men den här gången tänker jag inte att ge mig. #&%*”# (ARGA TECKEN!)

xx

Ovan från vänster: Höjdrädd byggare. Alldeles för glesa reglar. Snyggt men gungigt. Väderskyddad midsommargrillning.

Publicerat i Övrigt | Lämna en kommentar

Hur går det här då?

bygget1lr

Tre av fyra väggar resta. I de stora facken ska fönsterrutorna stå. Under fönstren ska vi spika panel. Längst ner till vänster får Milou något slags anfall.

Det är glest mellan blogginläggen, men det beror icke på lättja. Tvärtom! Bygget har tagit all vår tid – och ork. Därför är det lite fördröjning mellan verkligheten och bloggen. Huruvida vi hann klart till midsommar kommer jag inte avslöja nu. I stället tar jag vid där förförra inlägget slutade, det vill säga i mitten av maj.

När muren var klar kunde vi äntligen börja jobba med trä igen. Allt blev genast mycket enklare. Att en femmeters byggregel kan vara så lätt jämfört med en betongsäck.

taktstolarlr

Takstolarna är ju åt fel håll tänker ni. Men nejdå, när vi kom på att man kan hänga takstolarna upp och ner i väntan på montering gick arbetet mycket bättre.

När grunden var klar rullade vi ut syllpapp på lecablocken och därefter la vi en rejäl regel (45×195 mm) på ”plasken” runt om hela muren. Vi skruvade fast brädorna med speciella lecaskruv.
Grunden fungerade sen som ställning att bygga väggarna med. Varje hörn består av en fyrskäring (95×95 mm) och väggreglarna byggdes med 45×95. Såklart i klass C24, vi är ju inga amatörer.

Nu gick det undan. Vi reste sektion efter sektion. Tre väggar tog inte lång tid. Den fjärde väggen struntade vi i, det här var i maj och då hade vi inte fått tag i några dörrar och visste därför inte hur vi skulle regla upp entrén. De färdig väggarna stagade vi upp med hjälp av snedsträvor och sen var det dags för takstolar.

miloulr

Milou bryr sig inte.

Eftersom ingen av oss riktigt visste hur man gör googlade vi och förhörde en byggkunnig släkting. När vi bestämt oss för vilken lutning taket skulle få var det egentligen inte så svårt att bygga takstolarna. Det svåra kom sen – när de skulle resas. Det blåste och varje moment blev riskfyllt när vinden slet tag i takstolarna. Nu fattar jag varför folk på byggarbetsplatser använder hjälm.

Men efter några timmars lång brottningsmatch var alla uppe och vi klarade oss utan bulor i skallen.

Fortsättning följer!

/Christina

takstolar2lr

Nu börjar det nästan se ut om som ett hus. Vem kunde tro det för några veckor sedan?

Publicerat i Övrigt | Lämna en kommentar

The doors

pardorr

Ja, en av oss är nöjd i alla fall.

Midsommarafton närmar sig med skrämmande snabba steg. Växthuset är verkligen inte klart och på ena gaveln gapar ett gigantiskt hål där en dörr sitta. Men någon sådan har vi inte. Vi har letat i över ett år, men snålhet och förhoppningen om att göra ett fynd har lett till – ingenting.

Helst ville vi ha en pardörr, men ju närmare deadline desto mer desperata har vi blivit. Är det verkligen nödvändigt med en dörr? Presenning? Ett myggnät? Några lätt ihopspikade plank kanske kunde bli fint för att hinna bli klara till storhelgen? Nej, alla alternativen kändes trista och inte Bergetstyle. 

Så i fredags slutade vi tidigt från jobbet, kopplade på kärran, och åkte till Klassisk byggnadsvård i Hallsberg. Bara för att titta.

dorrar

Erkänn att de är tjusiga!

Med knapp marginal hann vi fram. Steve, butiksinnehavaren, var snäll och höll öppet lite längre för oss. Butiken som ligger i ett uthus modell större hemma hos Steve var proppfylld med gamla fönster och dörrar. En snabb uppskattning är att det rörde sig om flera hundra. Vi var väl egentligen ute efter en enkeldörr eftersom vi tyckte pardörrar skulle gräva ett alldeles för stora hål i vår plånbok.

Men så stod de där, pardörrarna med stort P. P som i potential alltså. Slitna, utan trycken och karm, men alldeles alldeles underbara.

Steve berättade att dörrarna kom från Vadstena. Därför drog vi den helt rimliga slutsatsen att de måste ha något med heliga Birgitta* att göra. En sådan proveniens kunde vi inte motstå och dörrar och pengar bytte ägare. Tillsammans med nya gångjärn och ett begagnat trycke gick dörrkalaset på 5 300 kronor. Gulp.

Och som om vi inte hade tillräckligt att göra, nu ska vi även bygga en dörrkarm. Tio dagar kvar tills gästerna gör entré. Tick tack…

Christina

* Hur mycket har heliga Birgitta att göra med Vadstena då? Nja, människan är begraven där – 1374. Så att våra dörrar från sent 1800-tal ska ha något med ett medeltida helgon ska ses som alternativ fakta.

Publicerat i Övrigt, pardörrar, utomhus, växthus | 2 kommentarer

Växthuset blir orangeri

När ryggen värker som värst är det dags för vila.

Eller, det blir ett växthus med trätak. Eller, ett orangeri utan uppvärmning. Några apelsinträd eller andra exotiska växter kommer inte att kunna övervintra. Men vi ska förhoppningsvis kunna sitta och sippa på ett glas lemonad utan att behöva bry oss om vad vädergudarna hittar på. Så är det tänkt i alla fall. Nu är vi mitt uppe i byggandet och jag tänker inte säga att alla dagar varit roliga. Betong, lecablock, murbruk, armeringsjärn och cementblandare är tunga och jäkligt skitiga grejer. Vilket har satt ryggar och tålamod på prov. En kall helg för några veckor sedan började vi fylla gjutramarna med grå gröt för att få en stabil klack att bygga vidare på. Jag stod vid blandaren och Stina låg på alla fyra och försökte få smeten plan och fri från luftbubblor. Om du någonsin undrat över hur starkt ditt förhållande är kan jag rekommendera en betonggjutning – tillsammans. De sista timmarna, typ hela sista dagen, pratade vi inte med varandra. Kommunikationen bestod av gutturala läten. Men vi kom ut på andra sidan och är fortfarande ett par. Så mitt betyg är att vårt förhållandet är – stabilt.

Klacken kom på plats, och lecablocken blev murade tre dagar senare. Efter en vecka räknade vi med att allt hade härdat tillräckligt mycket och ÄNTLIGEN  får vi jobba med trä igen.

/Micke

Vi är inga hantverkare så ta våra arbetsmetoder med en nypa salt. Den vibrerade grusbotten ligger inte på frostfritt djup. Men är några decimeter djup och ska få dränering runt om. Den gjutna klacken är en decimeter tjock och är armerad med dubbla sex millimeters armeringsjärn runt om. Järnen ligger på plastdistanser för att hamna mitt i klacken. Lecablocken är murade på alla ledder. Och även de har fått armeringsjärn mellan lager ett och två. Det borde räcka för ett växt…orangeri.

Äntligen är den första delen av bygget avklarat. Nu kommer resten gå som på räls. Fast jag är skeptisk.

 

Publicerat i trädgård, utomhus, växthus | Lämna en kommentar

Torpetberget.com

Vad får man för 350 kronor? En tredjedels årsprenumeration på Spotify. En halv tank diesel. Tolv mosbrickor. Bra val alla tre. Men vi har valt att lägga den summan på den här bloggen. Och för de pengarna har vi fått en egen com-adress och, håll i er nu, slipper webbplatsens blandade annonser under ett helt år. Vi har hela tiden sagt att vi inte vill göra reklam för saker vi inte kan stå för. Och eftersom vi inte haft en aning om vad bloggportalen valt att klämma in på vår sida tycker vi att det är väl spenderade pengar att helt enkelt bli av med budskapen. Så nu är de väck.

Den gamla adressen fungerar som vanligt ett tag till eftersom du omdirigeras i bakgrunden till vår nya renare, snyggare och proffsigare bostad. Byt om ni vill.

Bloggen + ny adress – annonser = sant.

Publicerat i Övrigt | 2 kommentarer

House of plants

So far so good. Om ni inte fattade rubriken har ni inte Netflix.

Äntligen! ropade grannarna i min imaginära värld när vi drog presenningen av jordhögen som länge varit det enda synliga beviset på att något varit på gång. Som när en kvinna plötsligt slänger av sig stortröjan, mjukisbyxorna och stövlarna och avslöjar att hon inte alls blivit tjock utan är med barn. Och vi – är med växthus! Inte nu men om några månader. ”Ultraljudsbilderna” ser bra ut.

Jag vet att Stina berättat tidigare om projektet här på bloggen. Det har till och med figurerat bilder där hon stampat grus med en inhyrd maskin. Stina var med och gjorde ett hästjobb i höstas när bygget började och vi iordningställde en grusbädd. För trots att vi grävde själva gropen med hjälp av en grävmaskin hade vi flera ton dräneringsgrus som skulle transporteras med skottkärra och hällas ned i gjutrännan. Men sen hände inte mycket. Jobbet gick i stå eftersom vi inte visste hur vi skulle gå vidare. De första idéerna om att kallmura* lecablock direkt på gruset blev plötsligt en dålig idé. Mest för att vi hade svårt att få första lagret i absolut våg. Men också för att vi blev osäkra på om det skulle bli stabilt. Det var då tanken om att gjuta en grund, eller en klack, väcktes. Då skulle naturens lagar se till att botten hamnade rätt, tänkte vi. Men ingen av oss hade varit i närheten av en cementblandare så hela planen fick läggas på is.

Tills nu. Under plastduken hade gräset börjat frodas och höstvindarna fyllt grusbädden med löv. Innan vi ens kunde börja hade vi därför en timma av rensning framför oss. Stina tog tag om räfsan och jag skyllde på att jag var tvungen att plocka fram kap- och gersågen, plugga in den i väggen och sen finjustera klingvinklarna. Men innan jag hunnit plocka fram ögonmåttet var löven borta. Tro inte en sekund på att Stina gick på mina bortförklaringar. Hon är smartare än så. Stina insåg naturligtvis att det var mindre slitsamt att kratta bort lite löv än att dra fram en tung såg med ett ännu tyngre benstativ ur en alldeles för liten och ostädad snickarbod. Speciellt när det handlar om redskap som inte använts på ett halvår och därför ligger längst in, i mörkret, under lager av bra-att-ha-isolering. Innan jag ens kommit fram till sågen hade jag flyttat på en kompressor, en motorsåg, allehanda elverktyg, en frys, pärlspontpanel, ännu mer panel, sparad regelvirke, två gamla träskidor och otaliga båtrelaterade saker. Men Stina var glad, och jag var ”glad”.

Nu kommer vi till bakslaget. Några dagar tidigare hade vi stått på brädgården för att köpa virke till gjutramarna. En inre ram och en yttre. Trots att vi hade med oss en tydlig inköpslista lyckades vi bara få med oss hälften av allt virke vi behövde. Armeringsjärn, distansfötter, fixeringsreglar låg på kärran men bara hälften av virket alltså. Så här står vi. Påskhelgen är inte slut vilket betyder att allt är stängt. En ram är på plats men den väntar på sin kompis. Fast, det är ingen ko på isen. Vi måste läsa på om armerad gjutning innan vi går vidare. Men den biten är inte ny för oss. Att läsa på alltså. Nästan allt vi gjort på huset har vi gjort för första gången. På volley liksom. Trots det slutar det nästan alltid med att det blir rätt och riktigt i slutändan.

Böcker, Google, Youtube, hantverkare i vår bekantskapskrets, svärson! – here we come.

/Micke

*Att kallmura betyder att man lägger det som man normalt brukar mura bredvid varandra och låter ytan fixera. Man använder således inget bruk. Det vanligaste är stenmurar där natursten huggits, eller är noga utvald, till en form som är anpassad till andra stenar och som tillsammans ”låser” muren.

Publicerat i trädgård, utomhus | Märkt , | Lämna en kommentar

Härtappad sav

Efter bara några minuter rinner saven ur björken ner i flaskan.

Ett borr, en slang och en plastflaska. Det är allt som behövs. Sen är det bara att skörda mirakeldrycken – från en björk. Men ta inte vilket träd som helst. Savtappning ingår inte i allemansrätten.

Första droppen.

Nu är det skördetid för björksav. I gränslandet mellan vinter och vår, innan knopparna börjat slå ut, transporterar björken som mest sav och smaken har inte hunnit bli bitter. Christina hade läst om savtappning någonstans tidigare och ville att vi skulle testa. Jag hade ingen aning om vad hon pratade om. Eller rättare sagt; jag trodde att vi skulle tappa något som skulle likna lönnsirap. Men det visade sig var helt fel.

Med ett 5 mm borr och en slang från Jula gick vi premiärlös på ett träd mitt på gården. Och efter fem minuter var vi klara. Med den fysiska ansträngningen. Sen var det en lång väntan. Björken var visserligen givmild men släppte bara ifrån sig drycken per droppe. En droppe var tionde sekund. Sex droppar per minut. 360 droppar i timman. Först efter tre dagar var flaskan på 1,5 liter full. Och det var inte sirap i den. Det var kristallklart – vatten! För att inte riskera att få i mig något som skulle kunna vara giftigt lät jag Christina testa först. Efter två timmar utan märkbara symtom, som inte funnits där tidigare, testade även jag. Och jo, det inte bara såg ut som vanligt vatten det smakade även som vanligt vatten. Men med en liten, liten touch av sötma. Och då fick man anstränga sina smaklökar. Så, vad ska det här vara bra för? Vatten har vi mängder av i kranen. Att utvinna det ur ett träd kan tyckas vara extremt krångligt. Men så är det det här med savens märkliga kraft. Björksav går att köpa från olika hälsokostföretag. Som raw food. Men då är den säkerligen utblandad. I Japan är det en exklusiv dryck som kan kosta upp till 500 kronor för en liter.

Men varför tappar man saven? I Sverige är det en tradition som har flera hundra år på nacken. Då var det ett viktigt vitamintillskott både för människor och djur efter vintern. Förutom vatten innehåller saven kalium, kalcium, magnesium och socker. Och mängder av nyttig äppelsyra. Som medicin använde man saven mot lungsjukdomar, förkylningar, kolik, njursten, och skörbjugg. Linné ansåg att drycken även fungerade som laxermedel. Men det kan jag inte verifiera. Förr sa man att man ”drack märg i benen”. Som en hälsokur. Om det var sprit eller björksav man åsyftade låter jag vara osagt.

Lunds universitet presenterade en rapport om att björksav, eller rättare sagt björksockret xylos som saven innehåller, ska kunna motverka cancer. Artikeln publicerades i den ansedda tidningen Cancer Research 1999.

Glöm inte bort att plugga hålet om du inte vill dränera björken.

Men vad ska vi med en flaska björksav till? Förutom alla medicinska effekter, sanna eller osanna, tänker vi dricka det. Hållbarheten för färsk sav är max fem dagar om man håller den kall i ett kylskåp. För några år sedan var vi på ett kafé som serverade björksavsdricka. Det var gott så det ska vi testa att göra. Eftersom vi redan prövat att göra älggrässaft kan saft på björkens sav mycket väl bli årets dryck.

Men det kommer att finnas Coca Cola och Fanta i kylen – för fegisarna.

/Micke

Publicerat i Övrigt, historia, mat och dryck, trädgård, utomhus | Lämna en kommentar