Ett gammalt hus innehåller mängder av överraskningar. Ett hundraårigt timmerhus ännu fler. Varje träbit, matta eller skiva, vi lyfter på är som en julklapp från en dålig vän.

Nu är det masoniten på båda sidor av kakelugnen som jag har avlägsnat. Eftersom det egentligen inte är tillåtet att ha träskivor direkt mot en murstock funderade jag på att byta ut masoniten mot gips. Ett snabbjobb – trodde jag. Men när skivorna väl var borta visade det sig att putsen bakom vittrat sönder och ramlade loss. Så med hjälp av min nya favorit det japanska brytjärnet fick jag rensa bort de putsrester som blivit kvar men som fortfarande satt löst. Nästan allt med andra ord.

Nu står jag med en oputsad murstock. Det ska bli kul att lära sig putsa intalar jag mig. Det har jag aldrig gjort förut. Hur svårt kan det vara? Blir det bra ska jag låta den vara putsad. Visar det sig att jag är en kass murare-rookie sätter jag gips över.

Men först måste jag ta reda på vad det var för murbruk Kalle på berget använde den där dagen 1939 när han reste murstocken. Det måste ha varit något flexibelt. Som kunde röra sig när muren ändrar form efter temperaturen. Kanske är det lerbruk? Eller kalkbruk? Jag har löst upp lite gammalt bruk i handen med hjälp av vatten. Om det varit lerbruk borde det blivit en lerig fet sörja. Det blev det inte. Jag får ta med mig några rester till en murarfirma för analys innan jag fortsätter.

/m