I helgen tog vi tag i det. Det som vi under hela vintern hade förträngt att vi var tvungna att ta tag i. Skottningen.
Vi insåg till slut att det var väldigt jobbigt att vada-lufsa-crawla sig fram till stugan. Särskilt när vi bar på grejer. Och vår hund, som inte är någon gasell precis, har haft problem med att ta sig fram i den djupa snön.
Så med en lånad snöskyffel, glöm att få tag i en ny under den här vintern, åkte vi ut till torpet. Och till vår enorma glädje stod det kvar. Inget takras här inte. Men så är det byggt med timmerstockar tjocka som mormors överarmar. Hon bakade ofta bröd nämligen.
Men att börja skotta först nu var kanske lite väl sent. Eftersom det snöat i omgångar, och dessutom töat lika många gånger, var det stenhård skare i flera lager.
Sambon började med taket över farstun. Och som ni ser på bilden gjorde Milou sitt bästa för att vara där hon inte skulle vara. Men djurskyddsföreningen behöver inte höra av sig. Snölavinerna träffade henne aldrig.
Därefter var det min tur att få upp kroppsvärmen. Under glada tillrop från sambon skottade jag hela stigen fram till grusvägen. Mastiga 30 meter. Resultatet blev en bred gångväg – och en värkande arm. Men det var det värt.
Nu kan vi snart sätta igång med renoveringen av nedre kammaren.
/S
