Förra veckan var vi ute på grusvägen som leder förbi torpet. På den korta promenaden såg vi flera kantareller som glänste i solskenet. Det var med det i minnet vi i dag gav oss ut på svampjakt. Med traditionellt flätad korg, svampbok och svampkniv. Om jag ska vara ärlig har vi aldrig använt vare sig svampbok eller kniv men det hör liksom till. Efter en timma hade vi fem deciliter blåbär och noll svamp i korgen. Någon hade tydligen varit där innan oss. Så vi fick byta strategi och ge oss in i otillgänglig terräng – skog! Ingen Bauer-skog utan bråkig slysnår typ. Efter ytterligare en timma hittade vi äntligen skogens guld. Från en av hyllorna i skogens skafferi låg svamp som räckte till – två ynka smörgåsar! Nu ska det sägas; jag är en stadskille. Uppväxt i en mindre småstad med normala småstadsintressen. Mina timmar i naturen under mina första tjugo år kan jag räkna på mina tio fingrar. Möjligen får jag lägga till tårna också, men ändå. Stina däremot är en lanttjej. Inte en bonntjej, men hon har tillbringat sina första tjugo år på landet i Dalsland. I en liten by med ett tjärn till tomtgranne. Hennes far är kompis med skogsguden och hennes mor är uppväxt under en rotvälta. Så all okunskap om naturen ska tillfalla mig – inte Stina. Jag är övertygad om att hon hade allt under kontroll under vår strapats i svampskogen. I morgon blir det blåbärspaj!