Tajt. Hade vi valt ett tjockare spännband hade skåpet inte gått genom luckan från vinden.

I ett svagt ögonblick av kulturiver nämnde jag att det gamla bonnsnickrade skåpet på vinden skulle kunna bli ett coolt inslag i det nyrenoverade köket. På den punkten har jag inte ändrat mig men – då jag skrev det visste jag inte att skapelsen var tungt överdimensionerad och vägde en bra bit över 100 kilo. Och inte blev det lättare av att färdvägen till köket gick nedför en smal brant trapp. Egentligen ett uppdrag för rutinerade, välväxta, flyttkarlar. Men nu var det jag, Stina och far som skulle stå för både muskler och tankesmedja. En trasmatta i trappan fick bli glidmedel och ett spännband runt mina axlar ett mothåll. När far puttade skåpet över trappkrönet var jag säker på att jag skulle slungas efter och slå ihjäl mig mot väggen på andra sidan. Och det var inte lång ifrån att jag fick rätt. Det hela gick med en ryslig fart och om inte Stina hade plockat bort dörren till kammaren och snabbt lyckats baxa skåpet runt hörnet hade jag tappat taget och följt efter.
Nu står brädhögen i hallen och väntar på att få komma in i finköket. Men först ska jag förstärka sockeln och skura ur det en gång till. Skåpet är ingen skönhet men vi tänker för den skull inte måla om det. Det skulle ta bort en del av charmen.
Vad det ursprungligen var byggt för vet vi inte. Men vi tänker använda det som skafferi.
Rustikt är ordet.
/Micke