Det är jag till höger.

Minns ni när vi satte potatisen i jorden? Ja, just det – alldeles för sent. Men Stina hade hittat en tidig sort från Skottland, som naturligtvis hette något som började på ”Mac”, som vi klämde ner. Och nu har de resulterat i en enorm meterhög blast på bara två månader. Det var drag i den jorden. På midsommarafton satte vi grepen i jorden och – tamtadam – där låg kanonfin färskpotatis med rött skal till silllunchen. Lycka! Ja, ja säger ni. Så kan bara ett stadsbarn skriva som ätit potatis från påse i alla år. Och ni har rätt. Om man inte räknar de få gånger i barndomen på 70-talet när pappa odlade potatis i gräsmattan. Stina är av annan sort. Uppväxt på hemodlade pärer. Men ändå lika entusiastisk som jag.
Det gjorde lite ont i hjärtat att dra upp plantorna när man såg mängden av små framtida knölar som gick till spillo. På en planta skördade vi ungefär sex potäter och kastade femton minivarianter. Därför undrar vi: Hade det gått att sätta tillbaka plantorna efter att vi plockat av de som var klara? Och blir de klara potatisarna överklara om man väntat på att de små ska växa till sig?
Ja, inte vet vi. Och vi har tio plantor kvar att skörda.
Vet ni?
/Micke