Nej, jag är inte 2,40 lång. Det är arbetshöjden som är låg i vårt gamla hus.

Matlagningspremiären på Norrahammar nr 27 resulterade i mycket goda plättar. Toppade med köpesylt.

Efter att vi träningseldat lite i vedspisen börjar vi nu få kläm på hur den fungerar. Men att sätta igång med ett långkok skulle kännas lite väl avancerat – och varmt.
I går tog vi det lite lugnt i torpet eftersom det var lite rått ute. Vi passade på att göra en brasa i spisen för att hålla fukten borta och vispade samtidigt ihop en plättsmet.
Att elda i järnspis är inte samma sak som att elda i kakelugn. Eldstaden är mycket mindre och det går inte att tokelda för då spricker ugnsleran. Man börjar med att elda lite papper och kanske några stickor för att få till ett drag i skorstenen. Det brukar ryka en del, särskilt mellan spisringarna, men det är i sin ordning. Och det ger sig snart. Därefter får man peta in en tunn björkklabbe då och då för att hålla brasan igång så att värmen blir jämn på hällen. Det tar en stund att lära sig för oss gröngölingar. Ena stunden fräser smöret fint och plättarna blir fina och gyllenbruna. I nästa stund händer ingenting. Dock fungerar vårt loppisfynd plättlaggen alldeles utmärkt. De olika värmelägen som vi har på den moderna elspisen har vi även på en vedspis. Det är bara att flytta runt stekpanna eller gryta på hällen. ”Femman” är rakt över elden. Och ”ettan” längst bort.
Nästa lilla matlagningsprojekt blir att göra läfsor. Ett tunnbröd som man gräddar direkt i gjutjärnspannan.
Det var längesen matlagning var så här spännande. Och kul.
/Stina