Får vi presentera Ixodes ricinus – fästing. Torpets mest objudna gäst fast i fästingsnaran från Trix. I den bönstora kroppen har den blod. Mitt blod!

Skogsmyggor eller översvämningsmyggor. De kan vara nog så irriterande. Men de är inget mot sommarens värsta blodsugare – fästingen. Den här lilla Vlad Draculan på bilden har suttit och lurat i det blöta gräset och väntat på transport. När Milou råkade stanna till vid hållplatsen löste den enkel biljett till vår säng och klev av. Efter en kort vandring i natten tyckte den att min rygg var en lysande plats att suga blod ifrån. Och där har den suttit med sina krokförsedda ben i ett fast grepp om min hud och med snabeln inborrad i köttet. Tills i morse när jag kände en konstig kula med handen och Stina fick rycka ut med apotekets fästingborttagare. En lysande uppfinning förresten.
Vi har plockat ett tiotal odjur från Milous kropp under sommaren. Och två från mig. Varav den här är den största. Myggen verkar gilla Stina bäst. Fästingarna mig. Så är det. Nu gäller det att hålla koll på såret. En knöl och en stor rodnad är enda minnet på huden än så länge.
/micke