 Nej, min bror är inte övermänskligt stark. Det ser bara ut som han håller hela flaggstången med en arm. Det är vi med stegarna som gör grovjobbet. |
Åh vilken fin flaggstång du har! Sa jag till arbetskamrat A när jag hämtade upp henne vid huset på ön inför ett jobb vi skulle göra tillsammans. En stång i trä, knotig, sned, utan färg och full med torrsprickor reste sig kaxigt mot skyn vid sekelskiftsvillan. Med en skeptisk min tittade hon på mig och svarade: Vill du ha den?
Så gick det till när vi blev med stång.
A hade i flera år varit rädd för att den gistna flaggstången skulle gå av i någon av höststormarna som brukligt härjar på ön vid Vänern. Och att renovera den var inte ett alternativ. Så om vi ville vara så snälla och ta ner den, och till råga på allt forsla bort den, såg hon det bara som en välgärning. Med andra ord var vi två personer som skulle tjäna på den uppgörelsen.
Så igår var det dags att ta hand om nedmonteringen. Och det var ingen quick fix ska ni veta. Den till synes torra stången vägde en masse. Med hjälp av far, lillebror, en stor lastbil, två stegar och mängder av muskelkraft skred vi till verket. Stegarna använde vi som mothåll. Det var några nervösa minuter innan allt låg stilla på marken. Klart! Trodde ni ja. Stången var om möjligt ännu längre på marken än vad den hade varit i luften. Och väl på lastbilen var det några modiga extra meter som stack ut. Flera vägskyltar klarade sig med bara millimetrar från att bli fällda i kurvorna.
Men nu ligger alla flaggmeter på bockar vid stugan. Stina har tagit på sig uppgiften att skrapa, olja och måla innan vintern. Hur det blir med fästet, och om vi ska kapa av den några meter, har vi inte bestämt än. Vi är mest glada över att vi klarade av att få hem den. Ytterligare ett ok har lämnat våra axlar.
Tack A för stången om du läser detta.
/micke
A hade i flera år varit rädd för att den gistna flaggstången skulle gå av i någon av höststormarna som brukligt härjar på ön vid Vänern. Och att renovera den var inte ett alternativ. Så om vi ville vara så snälla och ta ner den, och till råga på allt forsla bort den, såg hon det bara som en välgärning. Med andra ord var vi två personer som skulle tjäna på den uppgörelsen.
Så igår var det dags att ta hand om nedmonteringen. Och det var ingen quick fix ska ni veta. Den till synes torra stången vägde en masse. Med hjälp av far, lillebror, en stor lastbil, två stegar och mängder av muskelkraft skred vi till verket. Stegarna använde vi som mothåll. Det var några nervösa minuter innan allt låg stilla på marken. Klart! Trodde ni ja. Stången var om möjligt ännu längre på marken än vad den hade varit i luften. Och väl på lastbilen var det några modiga extra meter som stack ut. Flera vägskyltar klarade sig med bara millimetrar från att bli fällda i kurvorna.
Men nu ligger alla flaggmeter på bockar vid stugan. Stina har tagit på sig uppgiften att skrapa, olja och måla innan vintern. Hur det blir med fästet, och om vi ska kapa av den några meter, har vi inte bestämt än. Vi är mest glada över att vi klarade av att få hem den. Ytterligare ett ok har lämnat våra axlar.
Tack A för stången om du läser detta.
/micke
 Ja ni ser själva. Torr, men väääldigt lång, flaggstång. |
Torpet Berget 
Grattis till stången! Men knoppen då – kanske ska den förgyllas med bladguld och lysa stark som solen. Det är inte svårt om man anvädner guld på fixpapper…
Var försiktiga bara, så att den inte spricker. Vi hade en dylik som var genommulten inuti.
Viola T: Vi har faktiskt pratat om att behålla den mörkt oxiderade knoppen. Men din idé om bladguld är inte dum. Hmmm. Men då måste man nog lacka ovanpå för att den ska tåla väder och vind. Bara man inte binder ris åt ryggen och måste fälla stången för att underhålla knoppen innan man ska måla om stången. Det tål att tänkas på…
Sara: Eftersom halva stången stack ut bakom lastbilen och svajade riskabelt mycket, under den fyra mil långa resan, tror vi att träet är gammal men frisk. Nederdelen, som ligger mot marken, brukar vara murken på trästänger men även den delen verkar kärnfrisk.
Nog verkar den frisk alltid och vilka friska viljor som hämtade den 🙂
Tack Micke och Stina, jag tror min gamla stång kommer att trivas ypperligt med torplivet hos er!
/anna
När du är ledig får du väl ändå photoshoppa bort folk? 😉
Blir ju lite coolare om du bara lämnar brorsan där hahaha
Anna: Vi ska vårda den ömt. Och för alltid kalla den Annastången. :o)
Martin: Att du skulle hitta till en torpblogg känns lika avlägset som att jag skulle manipulera bilder, ha ha ha. Visst skulle det se coolt ut. Men brorsan skulle också bli odrägligt kaxig så det är helt uteslutet. :o)