Takläggning á la Bear Grylls

Lördag. Glada miner och frilagda takstolar. Stina kastar en
av de många taklagningsmaterialen – vaxduk!

De här raderna skriver jag med rosslig hals och trubbiga fingrar som precis fått tillbaka sin motorik. För i två dagar har min enda uppgift varit att ta mig till jobbet och få frossan ur kroppen. Och allt är verandatakets fel. Det som i fredags var en fin höstdag, då vi köpte material och reste byggnadsställning, övergick till en ännu finare solskenslördag med takrivning. Gott så. Men söndagen… Den började visserligen med ett nära-kortbyxor-väder, om man är av vinterbadarkaliber, men efter lunch – då vräkte regnet ner och vi stod plötsligt i dyngsura kalla arbetskläder med ett halvbyggt råsponttak. Det är ingen bra situation när ovansidan av innertaket är exponerad mot de argsintaste av alla vädergudar och fingrarna för länge sedan gett upp och börjat hantera spik som om de vore järnspett. Men då var det för sent att ge upp. Stina sågade brädor efter mina allt snabbare ögonmått och jag stod på taket och flyttade presenning, spikade, flyttade presenning, spikade, flyttade presenning och spikade. Allt medan kroppstemperaturen sjönk i takt med humöret. Kalla det gärna heroiskt om ni vill. Men sanningen är att det var ren tjurighet. Jag tror inte att Stina och jag pratade med varandra under de sista timmarna. När solen började gå ner och temperaturen i kropp och termometer började närma sig noll var vi äntligen klara. Men då skakade kroppen så det var omöjligt att glädjas åt resultatet. Nu däremot, när alla kroppsfunktioner är tillbaka, är vi rätt stolta över resultatet. Taket ser nästan ut som om snickarsvärsonen varit framme.

Under yttertaket fanns ett gigantiskt getingbo. Övergivet – som tur var.

Till helgen ska vi försöka hinna med att ”pappa”. Visste ni förresten att man la papptak redan på 1700-talet? Spikad lumppapp som beströks med trätjära. Så hardcore ska inte vi vara. Vi köper modern takpapp. Underpapp och ytpapp. Men den här gången ska vi försöka räkna rätt på kvadraten. För under presenning ligger 10 kvm dyr råspont som blev typ ”över”. Var vi fick 20 kvm ifrån vet jag inte. Det var i alla fall på tok för mycket. Men Stina funderar på att bygga ett litet tak till sin vedtrave. Och jag kanske bygger ett tak till spillvirkesförrådet…
Håll tummarna för att Bore och hans regngudskompis väljer ett annat torp då.
/micke

Söndag. En dyngsur snickare som inget hellre vill än att komma hem.

Om torpetberget

Vi som bloggar heter Christina Jarnlid och Mikael Lindblom och vi bor i Kristinehamn i östra Värmland. Under en längre tid hade vi letat efter ett fritidshus i vår närhet. Inget plinthus från 60-talet. Utan ett hus med anor. Något att försöka bevara. Utan att för den skull göra ett skansenhus av det. Under sensommaren 2009 hittade vi ett charmigt torp mellan Kristinehamn och Karlstad på Blocket. I annonsen – ett sött torpparadis med skogstomt. Efter visningen en solig sommardag kunde vi konstatera att det söta huset hade hål i taket, vattenskador, tvivelaktiga golv och utdömd skorsten. Helt perfekt! 2014 tog vi det stora steget och flyttade ut till det lilla torpet. Följ med oss på vår resa mot vårt drömtorp. Välkomna!
Det här inlägget postades i exteriör, farstun, tak. Bokmärk permalänken.

En kommentar till Takläggning á la Bear Grylls

  1. färgtrappan/m-l skriver:

    Been there, done that. Förstår er, till fullo!
    Men fint, det blir det :))

    /maja

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s