Ritning, skiss, kladd – kalla det vad ni vill. Det blev en blandning av dataprint och vanlig kulpenna.

Skulle jag fråga dig vad sinnebilden av en typiskt svensk sommar är skulle du säkert svara: en liten faluröd stuga vid en sjö med en svensk flagga i lätt bris mot en klarblå himmel. Visst låter det vackert! Som en omslagsbild till en svensk ambassadbroschyr. Hmmm…

Men skit i sjön nu. Vi har stugan – men saknar flagga. Därför är det extra tragiskt att den nymålade trästången som jag fick av min snälla kollega har legat på tre bockar i snart ett år. Hålet grävde vi redan i höstas. Det som har hindrat oss från att gå vidare är att vi inte haft någon bra idé om hur arrangemanget kring monteringen ska se ut. Helst hade vi naturligtvis valt en hög klassisk granitsten som fäste. Men de har inte varit lätta att hitta, eller att flytta för oss. Därför har vi bestämt oss för den semi-klassiska u-balken istället. Lite modernare men kanske ännu vanligare än bautastenar på gamla gårdar i vår del av landet. Nu är frågan bara hur vi ska få fast järnstycket i marken? Regelboken säger att det krävs ett 40 centimeter brett, och 120 centimeter djupt, hål. Bottenfyllt med makadam och toppgjutet med expanderbetong. Är det verkligen så noga? Svärfar grävde ner en femlitershink i sin gräsmatta och fyllde på med betong som han råkade ha i garaget. Och den stången har stått spikrak i över 30 år. Men i ärlighetens namn ska jag erkänna att svärföräldrarnas granne gjorde precis likadant och den stången lutar så illa att den blivit en turistattraktion i norra Dalsland.

Därför lutar (!) det åt att vi tar det säkra före det osäkra och gör som man ska. Men bantar en aning på kraven. Jag har gjort en ritning som vi ska lämna till Järn och Svets, eller vad firmor som sysslar med sånt kan heta. Istället för att använda två balkar, som är det vanligaste, har vi tänkt att bara ha en. Då kan gjuthålet få en mindre diameter och jag inbillar mig att det kommer att se nättare ut till vår lilla stuga. För att stången ska sitta ordentligt fast i balken, och bulthuvudena inte ska äta sig igenom träet, har vi tänkt att använda två böjda plattjärn som mothåll. Det bör räcka för att hålla stången på plats även om vi skulle få för oss att hissa fanan i höststorm.

Nu är det bara att hålla tummarna för att järn-branschen inte har samma långa väntetid som hantverkarna när de ska ta sig an ett uppdrag. Under tiden ska vi tömma hålet på vatten och försöka gräva oss ner ytterligare 20 centimeter så vi når godkända en meter.

Fortsättning följer…

/Micke