Först hade vi bara tänkt byta ut de delar av vattbrädan som var dålig. Men sen kom vi på att det var ett beslut enbart baserat på lathet. Vatten skulle leta sig in i skarvarna och göra brädan oduglig efter ett tag. Så nu åker hela listen bort.

Gröna blad och brun mylla är numera dåtid för mig. 1 maj är den definitiva starten för hårdvarujobben på torpet. Maskiner, brytjärn, hammare och plank är framtaget. Mannen i mig börjar tina upp efter den osedvanligt långa vintern och snickarbyxorna har kommit på plats. Utan att först blivit tvättade. Det är karlatag det.

Ni som följt bloggen vet att vi länge pratat om att ta bort de vita knutbrädorna och måla om hela fasaden i ljus Falu rödfärg. Men det som fått oss att tveka är att vi inte vågat titta efter hur timmerstommen mått under panelen. Hade skalbaggsungarna gett sig iväg och mumsat i sig av flera stockar än de under fönstren? Hade dödsuret tickat slut på knutarna? Hade mögelsvampen gjort stuvning av syllarna? Vi var inte säkra på att vi ville veta. Men i helgen tog vi äntligen mod till oss och lät kofoten ta spjärn mot de första brädorna på österväggen. Och – timmerstommen ser frisk och kry ut! Varv efter varv av stockar härligt tätade med gamla randiga skjortor, blusar och byxor med plåtknappar. Precis som det brukat se ut. År av oro helt i onödan. I alla fall över den här väggen.

Panelen är kilsågad av hela stammar och har ”bakar” (barken kvar) på båda sidor. Kul att se hur man använt precis allt på trädet. I alla fall om man som torpägare inte hade råd med finbrädor. Så kommer det inte att se ut när vi är klara. För på den lokala brädgår’n köpte vi spikraka, klingsågade, fasade brädor med räfflade sidor! Fasade och räfflade? Varför gör man sådana brädor? Jag antar att vi torpägare inte är en prioriterad målgrupp. Men som tur är kommer locklister att täcka över både fasningar och räfflor. Fast hörnbrädorna åker vi nog på att hyvla själva. Det blir nästa helgs uppgift.

Tills dess petar jag lite i myllan och beundrar Stinas gröna fingrar.

/Micke