Bilden gör inte vår nygamla skönhet rättvis.

– Det ser ut som en lagård.

Svärfar hade precis vänt på klacken för att se det nymålade torpet på håll när han fällde kommentaren. Svärmor sa ingenting.

Att spika över de vitmålade knutbrädorna och måla in dem med Falu rödfärg föll tydligen inte alla i smaken. Trots det var Stina och jag jublande glada över resultatet. Huset såg mer ålderdomligt ut och mer i stil med sin ålder när vi var klara. Som om jag hade blivit nydressad i utsvängda v-jeans och platåskor från 70-talet. Fast jag vet. Liknelsen haltar en aning.

Aldrig, sa jag och klev ner för stegen. Nu ser ni vem som är daredevil i vårt förhållande.

Vi fick ta ledigt en hel vecka för att hinna med att måla om hela huset.

–Brära dricker möe färg, förklarade svärfar. Samtidigt som han och Stina jagade mig runt knutarna med sina penslar. Allt medan jag försökte hinna med att byta ut dålig panel och snickra nya vattlister och fönsterbrädor. Oftast gick det bra. Men på slutet stod H och målade på brädor som inte ens hade lämnat kapsågen. Otålig men resultatinriktad.

Och nu är det klart. En strykning med ljus Falu rödfärg – utan linolja.

Om inte himlen hade försökt dränka oss hade vi varit klara på två dagar. Huset är ju inte så stort. Men eftersom vi fick intervallmåla tog det oss fyra.

Fönsterfodren har också fått en tidstypisk grå kulör. 40% grå umbra. Och snickarglädjen fick äntligen komma upp på verandan. Jäklar vad vi har varit duktiga.

Bara sådär.

/Micke

Insändarfråga – typ

Varför valde ni att måla med slamfärg utan linolja?

Ja, det kan man undra. Vägen dit har inte varit spikrak. Men vi ville ha den mest tidstypiska kulören för ett 1800-tals hus, vilket är den ljusaste rödfärgen om vi har scoutat rätt. Slamfärg med linolja, som i och för sig är lika ljus när man målar den, har en tendens att mörkna med tiden. Nackdelen med färg utan linolja är att man måste måla om lite oftare. Vilket jag säkert kommer att ångra om några år.

Men under tiden ska vi njuta av den varmröda färgen.