Soffa – fin, emmafåtölj – fin, soffbord – inte så fin. I alla fall i den nya miljön.

Den här månaden ska vi inte göra några inköp, sa Stina samtidigt som hon slötittade på Blocket och några nätauktioner. Efter fem minuter höll hon fram Ipaden och visade upp en nyligen omklädd nyrokoko-soffa med bäddmöjligheter. Här skulle jag ha kunnat påpeka att det var köpstopp i vårt förhållande men samtidigt visste jag att jag länge hade tittat snett på den där bäddsoffan från Älmhult som vi styvmoderligt behandlat eftersom den aldrig riktigt passat in. När kameran kommit fram har vi alltid sett till att vinkeln varit sådan att soffan försvunnit. Och när tidningar varit på besök för att göra reportage har vi snällt bett fotografen att inte ta med skumgummilådan på bild. Så därför tittade jag seriöst och intresserat på annonsen på skärmen och sa – ring!

Ut med det nya, in med det gamla.

Några dagar senare hittade Stina även en matsalsgrupp av märket Äpplet och plötsligt var vi, summa summarum, 3 300 kronor fattigare.

Vår hundraåriga rokoko-dam visade sig visserligen sakna sittkomfort och utdragsängen tillät bara ett bäddlängd på 1.75 men vi beslutade oss för att gilla henne ändå.

Och för att bordet och stolarna skulle få plats blev vi tvungna att ta bort skrivbordet. Vilket inte gjorde så mycket. För i början av vårt torpliv var vi vilsna och inte säkra på vad vi ville och idéerna spretade. Därför råkade skrivbordet bli målat i, håll för öronen, en shabby chic stil. Vilket är lång, långt från vår stil idag – UT!

Bordet och stolarna var lite för stora för vår lilla kammare men de kom på plats och nu känner vi att familjen Äpple definitivt hör hemma på Berget. Så vi är grymt nöjda.

Kammaren som vi bara använde när vi skulle se på teve har plötsligt blivit vårt mest populära hängställe.

Nu saknar vi bara ett riktigt soffbord så att kistan som vi nu använder kan bli vedlår i hallen.

/Micke

De rymliga stolarna med armstöd är inte alls rymliga. Om några år, när arslet är bredare än axlarna, får vi tänka om.