Här till höger ligger en mumsig blandning av kaffesump, äggskal, bröd, kött och grönsaker. Det mystiska är att matavfallet inte luktar. I botten på hinken ligger en tidning för att suga upp vätska. Till vänster en påse med bokashi-strö.

När vi flyttade till torpet i somras blev vi också sophämtningskunder. Som i de flesta kommuner fick vi två tunnor. Brunt för matavfall och grönt för brännbart.

Det har funkat bra även om den bruna tunnan luktade mök hela sommaren när ruttnande matrester låg och jäste i sommarvärmen. Jag tror till och med att spyflugorna hulkade när de flög förbi.

Men nu, när jag börjat planera årets odling, känns det fånigt att skicka iväg fin matkompost som skulle göra mer nytta i mitt grönsaksland.

Därför har jag under mörka vinterdagar samlat på mig kunskap genom att läsa bloggen Skillnadens trädgård och plöjt diverse böcker i ämnet och kommit fram till att jag ska testa bokashi-kompostering.

Den har sitt ursprung i Japan, där en professor tog fram metoden under 80-talet. Sedan dess har den spridit sig över världen. Det är själva ströet som är grejen. Det innehåller bland annat mjölksyrabakterier och jästsvampar som sätter igång en nedbrytningsprocess. Det ska lukta betydligt mindre än vanlig kompost. Än så länge stämmer det. Jag har knappt fyllt min första hink under diskbänken och det luktar nästan ingenting – lite lätt syrlig doft bara. I Sverige finns bara en tillverkare av bokashiströ och den ligger i Säffle. Så det känns lite närproducerat för oss värmlänningar.

När hinken är fylld ställer man undan den i rumstemperatur i två veckor. Därefter är det bara att knata ut till landet och gräva ner avfallet. Ett par veckor till och mikroorganismer och maskar har sett till att matresterna förvandlats till näringsrik jord. Det låter nästan för bra för att sant. Och då brukar det ju inte vara sant. Men vi får se. Hur bra eller dåligt det fungerar vet jag först när säsongen är över.

To be continued…

/Christina