Helt plötsligt hade vi en gäststuga på gården! Den är placerad nordöstra delen av tomten. Bakom stugan finns en gästparkering.

Ordning och reda. Stugan har stått på en camping en gång i tiden. Men reglerna gäller än!

”Har ni börjat med Bed & breakfast?”, undrade grannen med ett stort flin när han bromsade in fyrhjulingen utanför häcken på väg till kohagen i änden av ”vår” grusväg. Han hade noterat att en mängd olika bilar stått parkerade på vår tomt under flera veckors tid. Och att nya gäster låg i hängmattan som efter ett schema.
Men något B&B hade vi inte startat. Inte ens bilförsäljning. Det stora tillflödet av bilar och gäster berodde på att vi köpt – en gäststuga.

När vi flyttade ut till torpet insåg vi snabbt att det skulle bli trångt om vi fick besök som vill sova över. Att pressa in dem i vårt lilla pörte skulle bli en påfrestning – för alla. Därför började vi spåna på hur vi skulle kunna lösa utrymmesproblemet. Skulle gästerna förpassas till ett tält? En husvagn? Skulle vi bygga en friggebod kanske? Eller hyra rum på gästgiveriet? Inga idéer var bra. I stället började vi leta efter något färdigbyggt som bara var att ställa på plats. Vi kollade in många objekt men antingen låg det för långt bort, var för dyrt, eller så skulle frakten kosta mer än själva gäststugan. Dessutom var det bråttom. Det var bara tre veckor innan de första gästerna skulle dyka upp.

Till slut hittade vi en annons på Blocket. En begagnad fritidsstuga på 15 kvadrat med en köksdel och en sovdel med fyra bäddar fördelade på två våningssängar. Huset hade stått i Branäs, vid Klarälven, och fungerat som en del i en fiskecamp. Att den hade ett lustigt utseende med sina lutande väggar var bara charmigt tyckte vi.

Köket har kvar sina beslag och färg från 1960-tal. Vi utrustade det med ett nytt kylskåp, porslin och köksmöbler. Slafarna är något korta vilket ställer till det för min sida av släkten där ingen är under 1,85.

Grävmaskinsgrannen Håkan ställde upp och skrapade fram en plan grund åt oss. Därefter fyllde vi på med grus och placerade ut grundstenar. Några dagar senare kom kranbilen från Nordvärmland och lyfte stugan på plats. Topp!

Det är alltså där våra gäster hade parkerat sina bilar. En vit bil från Göteborg, en blå från Edsleskog, en svart från Tydje, ytterligare en blå, men nu från Kristinehamn, en silverfärgad från Umeå och en guldfärgad bil med norska registreringsskyltar. Ungefär så såg det ut i somras. Vänner som avlöste varandra i en strid ström. Och många kalas blev det.

Men även under vintern har vi använt oss av gästhuset. Trots att den inte är isolerad. Så länge temperaturen håller sig runt nollan vill säga. Blir det kallare drar elementen så mycket ström att automatsäkringarna i torpet löser ut och vi tvingas minimera användandet av ström i den del av huset som går på samma fas.

Den här sommaren är den stora frågan om vi ska måla om huset? Först tänkte jag att det var självklart att den skulle vara röd, så den smälter in i gårdsbilden. Men arkitekturen skriker 1960-tal, inte 1800-tal, så det kanske är en korkad idé? Micke är däremot övertygad. Han tycker att alla byggnader på tomten ska ha samma färg – röda.

Vi får kanske ta en omgång rövkrok och se vem som vinner.

Christina

Huset i blek vårsol. Vi byggde en liten ”terrass” i stället för trappa. Skorstenen är ventilation.