Det ska vara en grålle på landet! Det var i alla fall vad vi sa när vi köpte lantstället för sju år sedan. En gråmålad traktor utan hytt och med blankslitna däck. Det skulle vi ha råd med resonerade vi.
Men en traktor från andra världskriget är egentligen på tok för modernt för oss. Året 1898 har vi haft som ett mantra för att stilen i våra olika byggprojekt skulle bli så enhetlig som möjligt. Men ibland måste man göra avkall på idealen och satsa på det moderna. En häst vore såklart mest rätt i vår allmogemiljö. Men eftersom vår hund har en spänd relation till allt som livnär sig på gräs gick det alternativet bort.
Men så gick tiden. Uthuset som skulle härbärgera fyrtiotalsklenoden blev aldrig byggt. Och bönderna i byn började parkera sina dinosaurier till förmån för nya, smidigare, transportmedel. Små fyrhjulsdrivna motorcyklar vrålade förbi vårt hus, sprätte sten, och förvandlade grusvägarna till specialsträckor i Svenska rallyt. Förundrade och fascinerade stod vi och tittade på. Så tänkte vi om, släppte på våra stilideal, och tog ett skutt in i framtiden.
Fastkedjad vid en bergsknalle bakom huset står nu en orangefärgad fyrhjuling och frustar. Tanken om att i sakta mak tuffa runt på grusvägarna med en traditionsenlig grålle är som bortblåst. Vår nya maskin går fort, är fyrhjulsdriven, och låter högt när man trycker på tumgasen. Dessutom har den både tuta och blinkers.
Nu är bara frågan vad vi ska ha den till.

Christina

Den här texten publicerades i VF 12 mars 2016.