En lycklig bild, innan allt dåligt hände.

Kanske läste du mitt förra Gomorron och minns att jag grämde mig över att vi inte hade någon båt. Det har vi ändrat på. Under semestern hade vi gott om tid att bevaka köp- och säljsajter så efter någon vecka rullade ett nytt flytetyg in på tomten.
Den “nya” skutan är en halvmeter längre än den gamla, är rejält mycket högre, har självläns och är utrustad med en för oss stöddig motor på 50 hästkrafter. Perfekt, trodde vi.

Men skillnaden mellan att manövrera vår lilla plasteka och den nya båten visade sig vara – e n o r m.

Därför inledde vi jungfruturen med att ramma en annan båt – i vår egen båthamn. Dessutom mitt framför båtföreningens ordförande.

Vi kan (bort)förklara det med att vi missbedömde både motorkraft och gasreglage. Vår båt klarade sig men grannbåten fick ett jack i relingen. Ägaren var som tur var av den trevliga sortens båtmänniskor så vi kunde lösa fadäsen genom att swisha över några hundra kronor. Till gelcoat eller valfri dryck.

Men en olycka kommer aldrig ensam som ni vet. Sedan dess har vi hunnit med två grundstötningar (också i hemmaviken) samt ett ofrivilligt test att svänga 180 grader, i full fart, vilket slutade med ett rejält blåmärke.

Nu är vi medlemmar i Sjöräddningssällskapet. Eftersom vi knappt kommer ut ur hemmaviken utan att något händer känns det som en billig försäkring att betala 67 kronor i månaden. Hjältarna i sjöräddningen jobbar dessutom ideellt så det vore osolidariskt att inte gå med.

Nu håller vi bara tummarna för att vi ska slippa se dem…

P.S Den här texten publicerades i VF 30 juli 2016.

Men – det ska tilläggas att en och annan båttur har varit alldeles alldeles underbar.